Funderar lite på en sak. Apropå hur svårt vi har att sätta ord på det vi upplevde, i det här fallet, i söndags. Och okej då, i lördags ...
Och kanske hamnar i fel tråd. Igen!
Men alltså ... okej ... byter tråd ...
Är jag i rätt tråd nu?
Vete tusan.
Men bara funderade på hur det var förr i tiden, långt innan vi omgavs av detta mediebrus. När folk satt runt lägereldar och förtrollades av en berättare. Eller på Globe i London och förtrollades av en Shakespeare-pjäs. Eller ... ja, det är ju så annorlunda nu. Vi överfalles av intryck överallt. Inte minst musikaliska. Och så sätter vi oss i en jäkla konferenslokal, Bob kommer in på scenen, och så sker magi.
Mitt i detta eviga brus.
Och detta är bara min uppfattning, förstås, men hur mycket skön musik jag än upplever, på olika scener, och det gör jag ju, så upplevde jag själv förra helgen, och läser att fler upplevde, något som berörde, minst sagt. Nåt som trängde igenom bruset. Och som lever kvar hos många av oss.
Ja, inte något nytt från Elston, kanske. Mer än att han verkligen inte är ensam om att ha upplevt något stort den här gången.
Och då var det nån sorts vind från andra tider, andra världar, som kom blåsande ... tider där på något sätt Bob kanske mer hade hört hemma, eller kanske inte .
Ja, alltså. Konst som berör. En artist som är äkta. Då spelar det ingen roll om det är tyst runtomkring eller om det brusar. Är vi mottagliga så mottager vi. Och förra helgen verkar vi ha varit väldigt många mottagliga
Något som påminner mig om en av "11 Outlined Epitaphs", från mycket länge sedan. Ett stycke som avslutas med de här raderna, rader som jag berördes av redan för bortåt 40 år sen, och som jag nu åter påmindes om:
yes it is I
who is poundin' at your door
if it is you inside
who hears the noise
Verkar som om det var många som hörde "the noise" förra helgen.
