Jag tänker just nu på detta märkliga magiska som händer då jag hör Bob anno 2013 framföra Tom Thumb´s Blues den 6:e november 2013, i Rom.
Herregud vad många knäckande framföranden vi har hört genom åren. Den här versionen är inte den som jag kommer att ta med mig i graven, det finns nog många andra genom åren, bakåt, som jag har glömt. Den här versionen är bara helt enkelt bra. Jäkligt bra.
Det jag tänker på när jag hör den nu är att den finns INGEN annan på denna jord som kan låta så här.
Förstås kan ingen låta som Bob Dylan mer än Bob Dylan. Nobody sings Dylan like Dylan.
Det är självklart. Men det är också det där totalt unika som alltid kommer att finnas där, då han lirar, i vilken ålder han än befinner sig i. Bandet finns där också.
De vet vad det handlar om. Just nu ser vi och hör vi, ett sagolikt flyt. Det där soundet. Thin, wild mercury sound. Det är Bob Dylan. Då och nu. Det där obeskrivliga. Ni vet.
Mer än någonsin nu, tror jag, efter 2013-turnen och det jag hört av 2014, träder han fram i ett...ja, vadå... vad kan jag säga.... Han träder fram.
Lyssna t ex på Ain´t Talkin från 6 november.
Det är inte Modern Times längre. Det är mer än så. Eller kanske just det, Modern Times.
Han tar den till andra nivåer. On a whole other level. Det är jazz nu.
Ruggig version, riktigt riktigt ruggig version. Masterpiece.
(Tillåt mig låta mig själv knäckas).
