Jag tog i lite väl kraftigt i mitt förra inlägg. "Miserabel" är inte någon bra beskrivning på 86-turnén, men den framstår mestadels som ganska ointressant. Konserterna var långa och energiska, men känslan lyste ofta med sin frånvaro. Tempot var maximalt uppskruvat, som om Dylan och the Heartbreakers hade en tid att passa och var tvungna att klämma in 25 låtar på så kort tid som möjligt. Störst intresse visade Dylan för låtar som andra skrivit och bland dessa covers finns en del godbitar att hämta. That Lucky Old Sun, Across the Borderline och Lonesome Town framfördes ibland riktigt effektivt. I huvudsak tycktes dock konserterna bestå av föga substantiell arenarock.
Turnéerna 1986 och 1987 var som natt och dag. Medan de flesta trots allt säkert gick hem ganska nöjda från konserterna 1986, så kan jag förstå att många var missnöjde med de konserter de såg 1987, då konserterna var väldigt korta och Dylan spelade i halvmörker. Ett antal år i efterhand, utifrån de inspelningar jag hört, framstår Temples In Flames-vändan som ljusår intressantare än det föregående årets vändor.
