Arvet efter Dylan – nu i bokform
Och Robert Zimmerman överraskar med att skriva om passioner som man normalt inte förknippar med en rockmusiker
Kärnfamilj och slangbellor.När Bob Dylan skriver sina memoarer avslöjar han passioner som normalt inte förknippas med en rockmusiker.Hans bok är en resa i ett annorlunda medvetande.
I dag blåser det inga Dylanvindar på världens topplistor. I stället är det rockpojkar i smala jeans, 15-åriga tjejer som sjunger tuggummipop och rappare som bländar med lyxbilar och smycken, som säljer skivor och ringsignaler.Men Bob Dylan rör fortfarande på sig. Han finns där någonstans i bakgrunden i musikvärlden, en skugga som hamnar i rampljuset när han släpper en skiva eller som nu, när första delen av hans självbiografi kommer ut.Bortglömd är han inte. I den mer marginaliserade singer/songwriterkulturen är han fortfarande en hjälte, även om han har allvarlig konkurrent i britten Nick Drake. Och i den generation som växte upp med Dylan finns det fortfarande många som troget går på hans konserter. Men att ungdomar skulle samlas för att andäktigt lyssna till Blonde on Blonde och tolka texterna som vore de skrivna av en profet, nej, den tiden är förbi.Dylan har dock lämnat ett outplånligt arv efter sig. I och med att han förenade lyrik och rock, visade han – tillsammans med ett band som Velvet Underground – att rock också kan vara konst och inte bara tonårsunderhållning. Efter Dylan går det inte längre att avfärda rockmusiken med en axelryckning.Det är inte så dåligt gjort av en judisk medelklasskille som växte upp i lilla Hibbing i Minnesota. I hans självbiografi Memoarer får vi en liten inblick i hur vägen till framgång tedde sig för honom.Memoarer är inte en traditionell självbiografi som börjar i barndomen och slutar i nutid. Händelser följer inte varandra i kronologisk ordning utan är arrangerade efter Dylans inre logik. I en intervju har han berättat att han skrivit ner de minnen som kommit upp, mer eller mindre rakt upp och ner. Därför sveper han genom sitt liv och kastar ur sig berättelser som vore det pusselbitar som ska samlas ihop till en större helhet.Bokens styrka är berättarglädjen, det är som om texten flödar rätt igenom honom. Ena stunden är han i Greenwich Village 1961 och får en pil rakt i hjärtat av Cupido när han ser 17-åriga Suze Rotolo, i den andra är han pojke i hemstaden Hibbing och skjuter med slangbella, för att sedan befinna sig i en studio i New Orleans där han spelar in Oh Mercy! och kämpar med sin skaparkraft och producenten Daniel Lanois.Dylan lägger bokens tyngdpunkt i New York under det tidiga 1960-talet, dit han ständigt återkommer. Man får följa en ung Robert Zimmerman som i den stora staden är på jakt efter svar på en gåta som gäckar honom. Hur blir man en stor folkmusiker?Han hänger i slitna källarklubbar, lyssnar på andra musiker och registrerar bilder och ljud som en filmkamera. Det bästa gör han till sitt.Han berättar om platser, lägenheter och människor han möter i New York och avslöjar oväntade detaljer som att han hade en geigermätare i lägenheten om ryssarna skulle släppa Bomben.Ofta blir det så detaljerat att det inte är trovärdigt utan mer verkar vara en produkt av Dylans fantasi. Kanske innehåller boken mycket av dikt och halvsanningar, men det gör egentligen ingenting. Bilden han skapar av sig själv betyder mer än sanningen i de tidigare biografier som har kommit ut. Det är så här han förstår sig själv och sin värld.I kontrast till sin tid i New York så beskriver han vad som hände när drömmarna slog in. Framgången blev då ett ok att bära. Han känner illamående när han kallas talesman för en generation och har ingen förståelse för att folk ställer krav på honom att agera för det och protestera mot det.Under slutet av 1960-talet får Dylan barn och då vill han stiga av framgångståget. Hans mål blir i stället att leva som en riktig pappa som tar sina barn till Disneyland och plockar med leksaker i vardagsrummet.Att prisa kärnfamiljen istället för konstnärskapet är inte så hippt, men det är bara ett tecken på att man aldrig riktigt vet var man har honom. Han distanserar sig också från sina vänstervänner, som om han aldrig riktigt var en del av de radikala strömningarna under 1960-talet, vilket låter som en efterhandskonstruktion. Han hävdar till och med att han sympatiserade med Barry Goldwater, den republikanske presidentkandidat som lanserade den moderna konservatismen i amerikansk politik. Man misstänker nästan att Dylan, den gamle protestsångaren, kan ha röstat på Bush. Ja, man vet åtminstone inte. Men det är väl så han vill ha det.Dylan skingrar egentligen inga dimmor med sin självbiografi. Han nämner till exempel inte sin omvändelse i slutet av 1970-talet. Men när jag lägger ifrån mig boken är jag barnsligt lycklig, som när man fått lyssna till en riktigt underhållande historia. Gott så.Fotnot. Robert Zimmerman är Bob Dylans riktiga namn.
Datum: 2004-12-16
Av: JONATAN SVERKER
(Kan inte länka texten)
