Vad lyssnar ni på just nu?

[Humlan]

Mycket märkligt... 2gruv har alltså skrivit 1337 inlägg, och då tolkar "forumet" det som "leet"... eftersom 1337 är en visualisering i siffror av ordet "leet"... 
Är det månne ett skämt av simplemachines.org??

Jupp, det är ett 'eastern egg' i SMF. Sånt som vi datanördar tycker är kewl

LOL nice....

[Tobias]

Ramblin' Jack Elliott - A Stranger Here

Det kan tyckas som om Bob Dylan alltid varit med oss. Han har dock inte varit med längre än att en av de artister han tidigt i sin karriär hade som förebild, Ramblin' Jack Elliott, fortfarande är högst aktiv.
Den judiske läkarsonen och Woody Guthrie-lärjungen Ramblin' Jack är i dag 77 år gammal och har aldrig upphört att spela för den som velat lyssna och ge ut nya skivor så fort någon velat spela in honom. Hans röst har numera en passande patina, men är rätt välbevarad.
I år har han fått hjälp av producenten Joe Henry och musiker som Dylan-aktuelle David Hidalgo och spelat in en bluesplatta. Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva. Resultatet är alldeles utmärkt. Själv kan jag knappt sluta spela hans långa, gripande version av kolsvarta "Death Don't Have No Mercy" och den betydligt mer lättsamma och livsbejakande "Richland Women Blues".
Dessa två spår är skivans verkliga höjdpunkter, men praktiskt taget alla spår förtjänar ett omnämnande.
Vill man höra något som ligger i framkanten och verkligen är 2009, då kanske man ska söka efter en annan skiva. Om man däremot vill ha en bra, traditionell och ändå färsk Americana-skiva, då kan jag varmt rekommendera denna.

[Anders S]

Ramblin' Jack Elliott - A Stranger Here

Det kan tyckas som om Bob Dylan alltid varit med oss. Han har dock inte varit med längre än att en av de artister han tidigt i sin karriär hade som förebild, Ramblin' Jack Elliott, fortfarande är högst aktiv.
Den judiske läkarsonen och Woody Guthrie-lärjungen Ramblin' Jack är i dag 77 år gammal och har aldrig upphört att spela för den som velat lyssna och ge ut nya skivor så fort någon velat spela in honom. Hans röst har numera en passande patina, men är rätt välbevarad.
I år har han fått hjälp av producenten Joe Henry och musiker som Dylan-aktuelle David Hidalgo och spelat in en bluesplatta. Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva. Resultatet är alldeles utmärkt. Själv kan jag knappt sluta spela hans långa, gripande version av kolsvarta "Death Don't Have No Mercy" och den betydligt mer lättsamma och livsbejakande "Richland Women Blues".
Dessa två spår är skivans verkliga höjdpunkter, men praktiskt taget alla spår förtjänar ett omnämnande.
Vill man höra något som ligger i framkanten och verkligen är 2009, då kanske man ska söka efter en annan skiva. Om man däremot vill ha en bra, traditionell och ändå färsk Americana-skiva, då kan jag varmt rekommendera denna.

Tack för tipset Tobias. Jag gillar Jack, så det här gör mig inte så lite intresserad 



Sen kan jag inte låta bli att kommentera

Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva.

Förutom Birro då, han vet säkert mer om hårda tider än någon annan...

[AndersG]

Ramblin' Jack Elliott - A Stranger Here

Det kan tyckas som om Bob Dylan alltid varit med oss. Han har dock inte varit med längre än att en av de artister han tidigt i sin karriär hade som förebild, Ramblin' Jack Elliott, fortfarande är högst aktiv.
Den judiske läkarsonen och Woody Guthrie-lärjungen Ramblin' Jack är i dag 77 år gammal och har aldrig upphört att spela för den som velat lyssna och ge ut nya skivor så fort någon velat spela in honom. Hans röst har numera en passande patina, men är rätt välbevarad.
I år har han fått hjälp av producenten Joe Henry och musiker som Dylan-aktuelle David Hidalgo och spelat in en bluesplatta. Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva. Resultatet är alldeles utmärkt. Själv kan jag knappt sluta spela hans långa, gripande version av kolsvarta "Death Don't Have No Mercy" och den betydligt mer lättsamma och livsbejakande "Richland Women Blues".
Dessa två spår är skivans verkliga höjdpunkter, men praktiskt taget alla spår förtjänar ett omnämnande.
Vill man höra något som ligger i framkanten och verkligen är 2009, då kanske man ska söka efter en annan skiva. Om man däremot vill ha en bra, traditionell och ändå färsk Americana-skiva, då kan jag varmt rekommendera denna.

Tack för tipset Tobias. Jag gillar Jack, så det här gör mig inte så lite intresserad 



Sen kan jag inte låta bli att kommentera

Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva.

Förutom Birro då, han vet säkert mer om hårda tider än någon annan...

Från en intervju, lite Dylan innehåll:
[color=yellow]What was it like getting an award from Bill Clinton?
Well, of course I don’t ever rehearse what I’m going to say. It seems like it comes out better ad-libbed, in the style of Woody Guthrie and Will Rogers. They never rehearsed or planned out what they were going to say. And so here comes the president and he’s about to shake hands with me in the White House. I said, ‘It’s wonderful to meet you, Bill! Is it ok if I call you Bill?’ And he said, ‘Of course, Jack.’ And I felt like he was my friend! I like him! And I had come in with no preconceived notion about him. I just looked in his eyes and I thought, ‘This guy is OK. Good man.’ When I met his wife, I said, ‘I’m Ramblin’ Jack!’ and she just hollered, ‘I KNOW YOU, RAMBLIN’ JACK!’ It reverberated down the hall of the White House! It was as if she was back in Arkansas knocking on the back porch to borrow some sugar. I thought, ‘These guys are down home folks!’
What was the most memorable time you sang the national anthem?
As a matter of fact, I sang it the one time we were being serenaded by some musicians on foot who were in blue. It was the U.S. Marine Corp band, and they were playing all these tunes, mostly patriotic songs. So I chimed in with them on, ‘America, America, God shed his grace on thee.’ I had had ONE shot of scotch and two glasses of red wine, which is about enough. I was a little bit in my cups—as they say—but I didn’t dare look but my wife sitting next to me peeked over. I was singing a little too loud because I was carried away with patriotic fervor. Bill was looking right at me, grinning broadly. He just dug it! And later after the dinner was over, immediately I had to scooch over and allow Bill to sneak past me, ahead of some other people. As he walked by me, I put my hand up to my mouth as if I had a secret to whisper to him. And in fact the G-Men by the other wall couldn’t see what I was saying, and I told Bill, ‘I heard a rumor that Bob Dylan is in town tonight and I thought we could dress you up in a disguise and sneak you over there.’ He threw his head back and laughed, ‘That would be fun!’[/i][/color]

[AndersG]

Ramblin' Jack Elliott - A Stranger Here

Det kan tyckas som om Bob Dylan alltid varit med oss. Han har dock inte varit med längre än att en av de artister han tidigt i sin karriär hade som förebild, Ramblin' Jack Elliott, fortfarande är högst aktiv.
Den judiske läkarsonen och Woody Guthrie-lärjungen Ramblin' Jack är i dag 77 år gammal och har aldrig upphört att spela för den som velat lyssna och ge ut nya skivor så fort någon velat spela in honom. Hans röst har numera en passande patina, men är rätt välbevarad.
I år har han fått hjälp av producenten Joe Henry och musiker som Dylan-aktuelle David Hidalgo och spelat in en bluesplatta. Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva. Resultatet är alldeles utmärkt. Själv kan jag knappt sluta spela hans långa, gripande version av kolsvarta "Death Don't Have No Mercy" och den betydligt mer lättsamma och livsbejakande "Richland Women Blues".
Dessa två spår är skivans verkliga höjdpunkter, men praktiskt taget alla spår förtjänar ett omnämnande.
Vill man höra något som ligger i framkanten och verkligen är 2009, då kanske man ska söka efter en annan skiva. Om man däremot vill ha en bra, traditionell och ändå färsk Americana-skiva, då kan jag varmt rekommendera denna.

Tack för tipset Tobias. Jag gillar Jack, så det här gör mig inte så lite intresserad 



Sen kan jag inte låta bli att kommentera

Låtarna är uteslutande hämtade från depressionens 30-tal och flera av dem påminner om långt hårdare tider än jag hoppas någon av oss någonsin får uppleva.

Förutom Birro då, han vet säkert mer om hårda tider än någon annan...

Från en intervju, lite Dylan innehåll:
[color=yellow]What was it like getting an award from Bill Clinton?
Well, of course I don’t ever rehearse what I’m going to say. It seems like it comes out better ad-libbed, in the style of Woody Guthrie and Will Rogers. They never rehearsed or planned out what they were going to say. And so here comes the president and he’s about to shake hands with me in the White House. I said, ‘It’s wonderful to meet you, Bill! Is it ok if I call you Bill?’ And he said, ‘Of course, Jack.’ And I felt like he was my friend! I like him! And I had come in with no preconceived notion about him. I just looked in his eyes and I thought, ‘This guy is OK. Good man.’ When I met his wife, I said, ‘I’m Ramblin’ Jack!’ and she just hollered, ‘I KNOW YOU, RAMBLIN’ JACK!’ It reverberated down the hall of the White House! It was as if she was back in Arkansas knocking on the back porch to borrow some sugar. I thought, ‘These guys are down home folks!’
What was the most memorable time you sang the national anthem?
As a matter of fact, I sang it the one time we were being serenaded by some musicians on foot who were in blue. It was the U.S. Marine Corp band, and they were playing all these tunes, mostly patriotic songs. So I chimed in with them on, ‘America, America, God shed his grace on thee.’ I had had ONE shot of scotch and two glasses of red wine, which is about enough. I was a little bit in my cups—as they say—but I didn’t dare look but my wife sitting next to me peeked over. I was singing a little too loud because I was carried away with patriotic fervor. Bill was looking right at me, grinning broadly. He just dug it! And later after the dinner was over, immediately I had to scooch over and allow Bill to sneak past me, ahead of some other people. As he walked by me, I put my hand up to my mouth as if I had a secret to whisper to him. And in fact the G-Men by the other wall couldn’t see what I was saying, and I told Bill, ‘I heard a rumor that Bob Dylan is in town tonight and I thought we could dress you up in a disguise and sneak you over there.’ He threw his head back and laughed, ‘That would be fun!’[/i][/color]

Hela intervjun, http://larecord.com/interviews/2009/04/17/ramblin-jack-elliott-all-things-good-and-all-things-bad/

[Anders S]

I kväll är det From Elvis in Memphis 

t. ex Long Black Limousine

Vet inte vad det beror på, men jag har med åren allt oftare fått Elvisåterfall. Tycker framförallt åren 68 - 77 är bäst.
Det må ha varit svulstigt, överarrangerat och... fööör mycket av allt (ex. krås, halsdukar och sparkdräkt), men jag älskar den här varianten av Elvis.
T.ex. Burning Love

Här är ett annat smakprov som jag aldrig tröttnar att se på Elvis Presley - An American Trilogy (från '72)


Här är en annan version av Long Black Limousine (Take 6) med bilder från augusti '77...

[Leif]

I kväll är det From Elvis in Memphis 

t. ex Long Black Limousine

Vet inte vad det beror på, men jag har med åren allt oftare fått Elvisåterfall. Tycker framförallt åren 68 - 77 är bäst.
Det må ha varit svulstigt, överarrangerat och... fööör mycket av allt (ex. krås, halsdukar och sparkdräkt), men jag älskar den här varianten av Elvis.
T.ex. Burning Love

Här är ett annat smakprov som jag aldrig tröttnar att se på Elvis Presley - An American Trilogy (från '72)


Här är en annan version av Long Black Limousine (Take 6) med bilder från augusti '77...

Lyssnar just nu på BURNING LOVE! Shake shake!!! Vi börjar bli ålderstigna Anders!

[Leif]

Ibland kan det inte bli fööööör mycket, Inte när det gäller Elvis. Då ska det var så.

Bob i Rom-intevjun 2001 på frågan om han någonsin träffade Elvis: (tystnad) (lite mer tystnad) No...(tystnad)...that´s what I am supposed to say...

En skål för Elvis den svulstige!

[Leif]

I kväll är det From Elvis in Memphis 

t. ex Long Black Limousine

Vet inte vad det beror på, men jag har med åren allt oftare fått Elvisåterfall. Tycker framförallt åren 68 - 77 är bäst.
Det må ha varit svulstigt, överarrangerat och... fööör mycket av allt (ex. krås, halsdukar och sparkdräkt), men jag älskar den här varianten av Elvis.
T.ex. Burning Love

Här är ett annat smakprov som jag aldrig tröttnar att se på Elvis Presley - An American Trilogy (från '72)


Här är en annan version av Long Black Limousine (Take 6) med bilder från augusti '77...

Och hans version av den här gudomliga låten är ju heller inte helt fel: http://www.youtube.com/watch?v=e7R5xxDy3QU&hl=sv

[Bengt]

"Walkin' Blues" och en himla massa andra med Grateful Dead på Spotify. Som någon sa i en annan tråd, här finns hur mycket Live som helst, och sjukt bra är vad det är.
Tänk ändå om GD backat Bob lite mer ? En eller ett par studioplattor t.o.m ? Borde ha varit en fantastisk combo, i mitt tycke. Kanske skulle han ha joinat GD ändå som han var inne på där ett tag .

Så, tillbaka till Elvis nu Sorry, var tvungen att bryta in, cause I Got Stung .

[Anders S]

Ibland kan det inte bli fööööör mycket, Inte när det gäller Elvis. Då ska det var så.

Bob i Rom-intevjun 2001 på frågan om han någonsin träffade Elvis: (tystnad) (lite mer tystnad) No...(tystnad)...that´s what I am supposed to say...

En skål för Elvis den svulstige!

Ja, jag vet att det ibland gränsar till det smaklösa... men nånståns, nånstans under all utstyrsel känns det ändå som att Elvis älskade det han gjorde; att sjunga dom här (smöriga) låtarna.

Åhhh, vad jag skulle ha velat se nån av de här Vegas-showerna 

edit: rättat språkfel

[Leif]

"Walkin' Blues" och en himla massa andra med Grateful Dead på Spotify. Som någon sa i en annan tråd, här finns hur mycket Live som helst, och sjukt bra är vad det är.
Tänk ändå om GD backat Bob lite mer ? En eller ett par studioplattor t.o.m ? Borde ha varit en fantastisk combo, i mitt tycke. Kanske skulle han ha joinat GD ändå som han var inne på där ett tag .

Så, tillbaka till Elvis nu Sorry, var tvungen att bryta in, cause I Got Stung .

No worries! Ska strax krypa ner, valde - innan ditt inlägg! - att leta upp en GDs version av Sing me back home från 1972. Jag älskar den låten, i deras version(er).
Den just nu från Baltimore 17 sep 1972. Pure bliss!

[Tobias]

"Walkin' Blues" och en himla massa andra med Grateful Dead på Spotify. Som någon sa i en annan tråd, här finns hur mycket Live som helst, och sjukt bra är vad det är.
Tänk ändå om GD backat Bob lite mer ? En eller ett par studioplattor t.o.m ? Borde ha varit en fantastisk combo, i mitt tycke. Kanske skulle han ha joinat GD ändå som han var inne på där ett tag .

Så, tillbaka till Elvis nu Sorry, var tvungen att bryta in, cause I Got Stung .

Andra må säga annat, men jag har alltid tyckt att både GD och BD skapat sin bästa musik på egen hand.
"Walkin' Blues" kan f ö höras i en utmärkt tolkning av The Paul Butterfield Band på skivan "East-West" från 1966.

[Bengt]

"Walkin' Blues" och en himla massa andra med Grateful Dead på Spotify. Som någon sa i en annan tråd, här finns hur mycket Live som helst, och sjukt bra är vad det är.
Tänk ändå om GD backat Bob lite mer ? En eller ett par studioplattor t.o.m ? Borde ha varit en fantastisk combo, i mitt tycke. Kanske skulle han ha joinat GD ändå som han var inne på där ett tag .

Så, tillbaka till Elvis nu Sorry, var tvungen att bryta in, cause I Got Stung .

Andra må säga annat, men jag har alltid tyckt att både GD och BD skapat sin bästa musik på egen hand.
"Walkin' Blues" kan f ö höras i en utmärkt tolkning av The Paul Butterfield Band på skivan "East-West" från 1966.

Jo, så är det ju. Men så har vi väl bara lite turnérepetitioner som bootleg och den där Live-plattan ? Eftersom de är så himla bra var för sig undrar jag ju om det ändå inte kunde ha blivit nåt överklassisk med en fokuserad Bob, nya studiolåtar mm. Men, men, allt det där står väl skrivet i stjärnorna ?

Jäklar, nu blev jag sugen på att plocka fram min Anthology och köra låten efter "Walkin Blues", "I Got A Mind To Give Up Living". Ok, bara den med då, sen bingen... Samlingen rekommenderas för den som inte behöver allt med PBB.
http://www.amazon.com/Anthology-Paul-Butterfield-Blues-Band/dp/B000002HRB/ref=sr_1_2?ie=UTF8&s=music&qid=1241136714&sr=1-2

[MattiasH]

"American Beauty" med Grateful Dead. Underbar platta!