Var i valet och kvalet huruvida jag skulle lyssna på en konsert jag varit på eller inte. Bestämde mig för att det kunde vara roligt att höra nåt nytt, så jag satte på Amsterdam 11/11.
Hmmm, hyfsat ljud, fast den här limiterinspelningen har jag ju svårt för.
Maggie svängde. Señor var inte dålig, fast heller knappast sublim. Tweedle Dee var lika trist som vanligt. Hmmm, ska jag fortsätta? Okay, jag försöker. Boots var märklig och underbar, som i Paris. Ma funkade väl, men mitt i "Don't think twice" gav jag upp. För mycket limiter, för mycket "wolfman"-sång. Nä, nu är det fredag och nu vill jag höra något mer givande.
Så då stod valet mellan Karlstad och Göteborg.
Kollade Karlstad, lite spejsig. Kollade Gbg, nog mindre spejsig, kanske. Så Gbg blev det.
Ska kanske säga att jag själv var lite skakis i Gbg. Hade kört rätt hårt i Oslo och när jag kom till Jameson's så var jag inte i toppform. Efter en god natts sömn efter konserten så återhämtade jag mig, men kanske var jag inte så receptiv som jag hade önskat i Gbg.
Nåja, nog om detta. Hur lät den då i mina högtalare hemma i Blåsut?
Efter en lite märklig introduktion så följer en cool "Tombstone blues" och en okay "Boots". "Cry awhile" är väl heller inte sådär upphetsande, ljudet är dessutom lite väl spejsigt de första 11-12 låtarna, sen tycker jag att det blir bättre. Men sen kommer ju "Just like Tom Thumb's blues" och jag börjar njuta på allvar. Så snyggt samspel mellan sången/munspelet/Freddies gitarr och de andra. Flyt. Knepig låt, detta. Kan vara superb och kan vara dötrist. Här var den framför allt snygg. Tack för den.
Flytet finns kvar på "It's alright, ma". Han är uppenbarligen "on a roll". Och detta trots att jag nog har hört denna låt sjungas bättre.
"To Ramona" är en av mina favoritlåtar, men denna version hamnar väl mellan topp och botten nånstans. Inte mycket flyt längre. Bob spelar verkligen "Spanish guitar", om man säger. Och Freddie spelar nåt annat. Skum version.
THC är rätt go. Har noterat att "det blippar och bloppar här och där".
Sen kommer första krysset (alltså en markering som innebär att detta är nåt som jag tänder på) i och med "Highway 61 revisited". Kan verka banalt, men är det bra så är det bra. Och här rockar det så det räcker och jag lyfter ur soffan.
Sen kommer ju kvällens höjdpunkt, "Queen Jane approximately". En låt som spelas alltför sällan. Och som sällan är en besvikelse. Denna kväll är inget undantag. Detta är en lång, vacker, mystisk och fantastisk version. 'nuff said. Kvällen är räddad.
Och vad gör karln? Jo, han kör en fullkomligt meningslös och oinspirerad version av hans kanske sämsta låt på senare tid, "Tweedle Dee and Tweedle Dum". Okay, det finns versioner som jag nästan kan gilla, men jag vet inte......missar jag nåt? Detta är bara så jäkla trist så jag har svårt att fatta att jag nyss njöt av QJA.
På något sätt så hittar han sen känslan och gör en riktigt fin "Every grain of sand", som väl inte når upp till Berlin-versionen, men ändå är klart njutbar.
Men nåt har kanske gått förlorat? HWM är okay, inte mer. Och vad är det med "Mr. Tambourine man" denna turné? Tycker Prag och Paris är hemska versioner och denna är verkligen inte mycket bättre. Hur kan det vara så här? Alla otroliga versioner vi hört av denna låt. Och så går det att mer eller mindre slakta den under samma lilla turné, om och om igen. Plågsamt. Varför?
"Summer days" startar lite slött, men ungefär halvvägs lyfter den nåt alldeles våldsamt och blir den SD vi alla älskar!
Första extranumret, "Cat's in the well" var väl okay, igen. Samma tycker jag gällde för LARS, fram till att Freddie fick sitt solo, från 3:10-4:55, för detta är Freddie i ett nötskal. Inte konstigt att han har delat bobfansen i två läger som ingen gjort på länge. För han har onekligen en egen stil. Inte för jag är bekant med ämnet, men jag kommer att tänka på zen. Hur man blir ett med sin gitarr. Ändå är han inte så helt olik Charlie. Eller t.o.m. Robbie. Nåja, här visar han upp det mesta ur sitt register. Och det är härligt.
Och sen är det bara Watchtower kvar och där spelar både Freddie och Larry fina solon.
Så detta var en av många fina men ojämna konserter från hösten 03. Som jag uppfattar saken.
